Pedofili – Ett politiskt manifest
Ett frö till acceptans
Human life is like the changes of an illusion,
Ultimataly returning to blank nothingness.
- Tao Qian
Acceptansen för pedofiler har ökat märkbart under de senaste åren, det beror på att människor har ställt sig själva en mycket enkel fråga. Varför accepteras homosexuella men inte pedofiler? Det enda svar som getts är att pedofili innebär ett sexuellt övergrepp på barn. Men eftersom de flesta pedofiler aldrig har sex med barn så ger det ingen tillfredställelse och tvivlet kvarstår. I många skeenden i historien har pedofili och ömsesidig sexualitet mellan barn och vuxna varit accepterade samtidigt som homosexualitet varit förbjudet. Det finns ingenting som på förhand säger att vi måste fördöma några av dessa variationer utan det är något som förändrats under historiens gång. Det som skiljer nutiden från historien är att vi idag har en helt annan kunskap kring sexuella minoriteter och vi vet att ingen människa väljer sin läggning eller kan skyllas för den. Vi vet även att läggningen i sig inte innebär några inneboende problem som automatiskt leder till ett viss sorts beteende. Alla människor är unika individer oavsett läggning och det finns inte längre någon ”synd” eller andra skäl till att avsky dem.
Pedofiler begår sällan övergrepp på barn och majoriteten av alla övergrepp på barn begås av heterosexuella som attraheras av vuxna kvinnor. Det kan tyckas konstigt men det är ett faktum att majoriteten av alla övergrepp på barn begås av situationsförbrytare och inte pedofiler. Trots detta så beskylls ofta pedofiler för alla övergrepp som sker på barn och ungdomar. Det är inte ovanligt att media proklamerar att en pedofil har begått övergrepp mot en 14-åring, eller än värre, att man ropar ”barnpornografi!” när någon tagit nakenbilder på en 17-åring. Men det är inte bara media som har bidragit till en nästan total begreppsförvirring, staten har i form av en ny lag lyckats med konststycket att klassa alla former av sexuella kontakter med personer under 15 år som våldtäkt. Det här leder till att de numera klassar en samtyckande 14-åring som ett våldtäktsoffer och hennes pojkvän som en sexualbrottsling.
Det slår inte bara fel bland ungdomar utan även bland barn. I harmlösa fall drabbas barnet negativt av att bli stämplad som ett våldtäktsoffer, vilket kan leda till förvirring när barnet inte upplever sig som våldtaget och förväntanseffekterna på barnet blir stora vilket leder ofta till att barnet hamnar i en offerroll och därmed mår mycket sämre än om barnets egna erfarenheter hade fått utgöra grund för brottsrubriceringen.
Den värsta av alla begreppsförvrängningar står dock gayrörelsen för som stolt proklamerat att sexuell läggning bara omfattar dem själva (utöver heterosexuella) medan alla andra olyckliga själar helt enkelt är störda. Konstruktionen är politisk och har varken stöd i historien eller vetenskapen. Sexuell läggning avser i den absoluta majoriteten av alla olika definitioner: personers sexuella inriktning och identitet; det finns därför ingen konflikt att kalla allt från pedofili till heterosexualitet för sexuella läggningar. Problemet för gayrörelsen är att om man accepterar detta faktum så finns det inte längre en anledning att exkludera oönskade läggningar vilket man tror kan få negativa konsekvenser för dem politiskt. Det är beklagligt att de har valt att använda förtryckta minoriteter som politiska slagträn istället för att arbeta för en acceptans för alla minoriteter. Vad är mångfald om den bara erkänner en eller ett litet antal av hela den mänskliga sexuella variationen?
Det är viktigt att poängtera att oavsett vilken syn man har på huruvida sex mellan barn och vuxna skall tillåtas eller inte så bör man aldrig lasta pedofiler som levt laglydiga liv och som anpassat sig till samhället. Acceptans för pedofiler behöver inte betyda acceptans för sex mellan barn och vuxna, dessa frågor är skilda, precis som acceptans för homosexualitet är skilt från acceptans för övergrepp.